Det kan vara tungt att ta steget till att kontakta psykolog om livet är jobbigt som det redan är. I mötet med psykologen pratar man om det jobbiga och att försätta sig i den situationen självmant tar emot. Motståndskänslan till att träffa psykolog manifesterar också det som kan vara problematiken: ett undvikande av det psykiskt jobbiga som gör att det fortsätter att ha sin kraft. All psykoterapi går ut på att möta det jobbiga om än det handlar om ångest, fobier, relationer och depression. För en positiv utveckling handlar mycket om att lära sig uthärda smärta, lära nya sätt och ta steget vidare till något mer konstruktivt. Psykoterapi är en professionell hjälp på vägen.
Att träffa psykologen kan alltså ses vara en gestaltning av en grundproblematik – svårigheter med att tala sant om sig själv till en annan människa om sådant som smärtar. Istället för att tala till dem det berör idag eller till tidigare personer i ens liv blir psykologen en tillfällig ersättare. Psykoterapin blir en möjlighet till att förstå och "träna" på det jobbiga. Ofta är det livskriser som ett kraschat förhållande som tvingar en till att söka hjälp. Kunde vi bara uthärda smärtan innan den växer genom att visa oss sårbara och prata med närstående, hade mycket varit vunnet, men istället behåller vi smärtan i ett mindre format som dock vidmakthåller problematiken. Vi människor återskapar tidigare erfarenheter för att vi känner till vår roll och vad vi behöver göra. En känsla av kontroll skapas.
Återskapandet är ingen magisk process och går att finna i olika teoriskolor inom psykoterapin. Jag har mer och mer börjat beskriva det som "gestaltningar" vilket innebär att hela mönster av tankar, känslor och beteenden aktiveras av händelser som påminner om tidiga negativa erfarenheter som skapat psykiska "sår" (mindre trauman).
Att känna sig sårad kan alltså vara ett återskapande av ens barndoms sår, där också en läkningsprocess återskapas även om såret skapades för längesedan. Med läkningsprocess menar jag att återskapande fyller någon typ av positiv funktion. Läkningsprocessen blir som en inbillad tröst av något tidigare. Det är inte bara att tolkningarna görs utifrån tidigare erfarenheter, det kan vara så att man söker sig till liknande situationer som påminner om de negativa relationserfarenheterna. Återskapandet eller åter-gestaltningen blir till en faktisk reell gestaltning. Inom socialpsykologi talar man då om självuppfyllande profetia. Det tidiga såret och den psykiska smärtan färgar alltså vår bedömningsfråga för nutida händelser, när det färgar bedömningsförmågan för mycket kan det leda till olika typer av psykisk sjukdom.
Inom psykoterapi arbetas det både med nutida och tidiga händelser; med olika vikt på det ena eller andra inom olika skolor. I nästakommande blogginlägg tänker jag skriva om dessa skillnader och i hur det kan integreras: alltså om kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi.
Eller varför inte kontakta en nära vän eller släkting, som du tänkt på men inte tagit dig tid att kontakta, först?
Joni Karlsson,
Leg. Psykolog
